Känslor
Först & främst vill jag bara säga tack för era kommentarer, jag är väldigt dålig på att hinna svara men ni ska veta att jag uppskattar varenda en!
_______________________________________________________________________________________________
Den senaste tiden har mitt humör varit väldigt upp-och-ner.
Vissa dagar är jag lyckligast på jorden & vissa dagar vill jag bara lägga mig ner & dö ett tag.
Jag brukar inte skriva så mycket om mina känslor & tankar här på bloggen, men hur roligt är det att blogga när man känner att man inte kan skriva precis som man vill?
Nu skiter jag i det framöver, jag sätter alltid stopp för mig själv.
Ni ska inte tro att det alltid är lätt att vara ensam med två barn, det kan verka så eftersom att jag ofta väljer att blogga om det positiva & inte det negativa, men det är jobbigt!
Vissa stunder frågar jag mig själv hur fan jag orkar allting, det är knappt så att jag förstår det, men som jag alltid brukar säga, man klarar mer än man tror, och när man väl är där så har man ju inget val, jag kan ju inte ge dem till någon annan när de är "jobbiga", men jag har så fina vänner som hjälper mig med barnen & min pappa som ställer upp när det krisar sig, men största delen av tiden så tar jag hand om dem ensam.
De jobbigaste stunderna är när de gråter samtidigt & man måste fråga sig varför de gråter & prioritera vad som är viktigast just då, när Hampus gör allting som han inte får, Emil som alltid börjar gallskrika när man ska iväg så att jag blir så stressad att jag har lust att bara sätta mig ner & gråta, Hampus som alltid springer åt andra hållet & som aldrig lyssnar när man säger till honom.
Men de stunderna varar inte förevigt, även om det kan kännas så just då.
De mysigaste stunderna är när vi sitter alla tre & bara myser, när Hampus pussar på lillebror & vill leka med honom, när han gör sina små hyss & ser så galet söt ut, när Emil tittar på en & ler för att han känner igen mig, Emil som alltid ler när han ser eller hör storebror, Hampus som blir så lycklig varje gång vi hittar något nytt att leka med, deras underbara skratt,
allt det där väger ju över det jobbiga! Visst kan de få mig att vilja slita av mig håret & skrika i frustration men oj, vad jag älskar dem!
Hur tufft det än kan vara, skulle jag aldrig, aldrig, aldrig kunna säga att jag ångrar dem, för det gör jag inte, inte det minsta lilla dugg.
Kommentarer från er söta läsare.
» Fanny
Tror att alla känner så, och du har rätt att du inte borde stoppa dig själv. Om du vill skriva om hur jävligt allting är så ska du få göra det, bloggen är som din egen personliga dagbok kan man väl säga . . . enda skillnaden är att man delar denna dagboken med typ ;) alla människor som vill läsa den men du ska fortfarande kunde skriva om exakt vad du vill.
Du är så duktig Sandra!
» ronja
Har barnen ingen pappa som kan ta hand om dem?
» Hanna
Herregud vad duktig du är! Jag är, frivilligt, ensamstående mamma till ETT barn. Dessutom 31 år med stabil ekonomi och stort kontaktnät. Och jag tycker ändå det är skitjobbigt ibland
Trackback
