På dagen den 4e januari umgicks jag & Hampus med ett par kompisar, vi skämtade lite om att det kanske var sista gången vi träffades innan det var dags men det var nog ingen som trodde det på riktigt eftersom att det faktiskt var en månad kvar till BF.

Men senare på kvällen började jag känna ett väldigt tryck neråt & det kändes som om jag gick runt med en melon mellan benen & det var väldigt obehagligt att gå.

Hade några glesa & oregelbunda värkar, men jag hade ju haft så mycket förvärkar innan så jag tänkte inte så mycket på det.

Tiden gick & jag åkte hem, värkarna fortsatte som innan & hemma var det flyttkaos.

Min storebror höll på att flytta hem igen så det var inte läge för förlossning eftersom att min pappa inte skulle kunna skjutsa mig till sjukhuset på ett tag.

Runt 23:30 började värkarna komma tätare så jag berättade för pappa att det kanske var någonting på gång.

Vi ringde in till förlossningen som sa att jag kunde komma in för koll när jag ville,

så vi packade bb-väskan utifall att & åkte in till sjukhuset.

00:30 var vi inne på förlossningen & där fick jag lämna urinprov & ligga med CTG-kurva, men vid det laget hade värkarna stannat av så det kändes rätt så meningslöst att ligga där i 40 minuter.

Minuterna gick sakta & äntligen skulle jag bli undersökt & sen få åka hem.

Var öppen 2,5cm & livmodertappen var i stort sett utplånad så barnmorskan sa att förlossningen inte riktigt hade startat än men att det skulle komma igång samma natt förmodligen, så det var bara att åka hem & vänta på att förlossningen skulle starta på riktigt, dock lite skeptisk, trodde fortfarande att det var falskt alarm men visst hade hon rätt för vid 2-tiden på natten så gick vattnet & ungefär 20 minuter senare kom värkarna tillbaka & ont som F'n gjorde dom.

Det var ca 3 min mellan värkarna redan från början & jag kände direkt att jag ville åka in så pappa skjutsade in mig & min storasyster som skulle vara med på förlossningen.

Kl.3 var vi framme & på väg in till sjukhuset så råkade halva min tumnagel brytas av så det rann blod över hela tummen, så där kom jag vaggandes fram in på förlossningen med tummen uppe i vädret & det enda jag får ur mig är "min nagel gick av!".

Barnmorskan skrattade lite åt situationen & sa "redan tillbaka? jag sa ju det!",

behövde inte bli undersökt utan fick ett rum direkt, bm kollade om jag hade öppnat mig mer & jag var då öppen 4 cm, eftersom att det var så mycket jag var öppen när jag kom in till förlossningen med Hampus & det ändå tog ett bra tag innan han var ute så kändes det väldigt långt borta men barnmorskan sa att hon trodde att det skulle gå fort & sa att jag inte skulle hinna sätta en epidural när jag sa att jag hade funderat på det så jag bad om lustgas istället,

jag ville öka styrkan hela tiden tills jag hade på högsta.

Som väntat blev jag väldigt borta i huvudet & som följd blev ju en hel del knäppheter från min sida.

Tillexempel lekte att jag var en fisk, sa att jag var en ko, pratade om bloggen & skrek åt min syster en gång när slangen lossnade från masken "rädda den Sofie, rädda den!"

Vid 4 tiden kom Richard & då var jag öppen 5cm, värkarna kom med en halv minuts mellanrum & ctg-kurvan visade att värkarna stundvis kom upp i 180-190 & mitt i den längsta värken ditills & när den gjorde som ondast så ska jag tydligen ha tagit bort lustgasmasken & ropat att "nu kom jag på skämtet!", undra vad för skämt som var så viktigt då egentligen.

Kl. 5 var jag öppen 8cm & allt jag ville var att börja krysta men barnmorskan sa ifrån, jag sa till i förväg att lustgasen tar ni minsann inte ifrån mig, eftersom att jag inte fick ha den när jag krystade med Hampus så var jag fast besluten att få ha den nu. Kl. 05:10 är jag äntligen öppen 10 cm & då skriker jag att "Nu krystar jag!" & 6 minuter senare är han ute, min lilla prins på 2826g & 46cm, 1 månad förtidigt.

Navelsträngen var så kort att han bara nådde upp till min navel när dom la honom på mig så jag kunde inte se hans ansikte, det enda jag registrerade var att han var alldeles lila/blå & att han inte skrek,

Richard fick fort klippa navelsträngen & direkt efter så försvann dom med honom.

Det går inte att beskriva hur det känns när läkarna går iväg med ens nyfödda barn & man inte vet vad som sker, jag visste inte om han mådde bra, vad som skulle hända eller hur han såg ut, allt jag visste var att någonting inte var som det skulle för annars hade dom inte gått iväg med honom.

Tillslut kom dom tillbaka men han hade inte skrikit än, bara gnytt lite & barnmorskan sa åt mig att jag var tvugen att buffa på honom såfort han började blekna lite så han inte "slog sig till ro".

Jag var så orolig att allting skulle gå fel & att han inte skulle orka med.

Men det gjorde han, min kämpe!

När allt hade lugnat ner sig så vågade jag känna efter hur jag kände, jag hade varit orolig innan att jag inte skulle kunna älska lillebror lika mycket som Hampus men när jag såg på honom så fanns det ingen tvekan, jag gjorde det, jag älskade honom precis lika mycket & så kom lyckan över att ha två underbara friska pojkar!

Han andades bra på egen hand & han förstod grejen med amning direkt så vi behövde inte vara på neo utan vi fick åka till bb istället.

Den här förlossningen gick mycket fortare än den med Hampus men den gjorde också ondare, det positiva är att jag inte behövde sy någonting nu medans jag med hampus fick sy 2 stygn.

Är någon intresserad av att läsa om förlossningen med hampus så kan ni göra det på min gamla blogg här.